Måsarna satt längst ut på klipporna och höll för öronen. Kisade mot den större ön. En mistlur var inbyggd i stormen som piskade fram salt åt de härdade hällarna. Sten som aldrig fick en lugn stund. Var det inte inlandsis så var det vatten i flytande form som nötte, eller så sket en mås ut sitt frätande innandöme.
En bit ut på havet syntes något sällsynt, en mindre trålare som stampade i vågorna på väg mot sin hamn.
En av måsarna vacklade så upp i luften – lät vinden ta den inåt ön. Det var en ö som ovanifrån liknade en farkost på väg ut till havs. De vita husen stod så tätt i mitten av ön att de verkade flyta på vattnet omgivna och skyddade av en granitring. Endast ett av husen stod en bit avsides från flocken.

Måsen fumlade fram i luften och landade på den motsatta sidan, en bit bort från det värsta havsvrålet. Här var det, jämfört med den västra änden, närmast subtropisk växtlighet. Tuvor av ljung lyste i det slätkulliga grå och gav skydd åt nattviol. Mot vattnet var det planare. Gräs spretade. Buskar ägde nypon. Slipade stenar låg utslängda. En minimal sandremsa avslutade ön, låg bredvid vattnet – i och utanför havet. Ett hav som i sitt eviga varierande i blått, svart och grönt ibland överraskade med röda och gula toner.
Men nu var havet vitt. Nu ryker det av salt – saltrök. Även en mås kan tröttna på sådant. Ett jättegryt gav lite skydd mot de värsta nålarna.

Huset som stod avsides hade sina fönsterluckor uppsatta för att klara vinden. Kanske det var tillfälligt, eller så skulle de inte tas av förrän till nästa sommar. Då skulle det säkert vara ett bättre väder. Då skulle havet ha transformerat sig – blivit en trevligare badbalja.

På den större och grönare ön vaknade Bengt Lindholm i sin barack. Han arbetade för Vattenverket och hade valt att som ende man bland gubbarna inte åka hem dagen innan. Färjan pluss de nio milen hem kändes ibland långa då han ändå inte hade någon som väntade på honom. Jo, det skulle vara dottern då, men hon var ju femton och klarade sig utmärkt på egen hand. Nu ångrade han sig trots allt då han på sin höjd fått två timmars sömn i den av stormen hoppande och stånkande lådan.
Han reste sig stelt och vaggade fram till kaffebryggaren. Svart kaffe väckte honom inte, det krävdes trögt kaffe. Inget jävla blask, det skulle vara en tröghet – ett motstånd – när man rörde om, utan socker, med skeden.

Idag skulle man spränga. Det var inget ovanligt i Lindholms jobb, och nu var det dags att skava bort lite av den karga skönheten. Han tyckte om naturen här ute. Men ibland var klipporna för släta, han ville spränga, bryta loss granit och därför var han lite irriterad över att sprängningen skulle ske långt in på ön. De slipade hällarna fick hållas för den här gången.
Stormen hade hastigt avtagit och Lindholm gick ut och tände sin morgonpipa. När han stod där i det skumma morgonljuset verkade hans breda kropp, som skickligt dolde ett muskulöst inre, smälta ihop med klipporna. Han blev en levande fossil av gnejs och granit, de uppkavlade skjortärmarna visade armar fyllda av diabasgångar. Men rösten var för ljus och tunn.
I hans blodsprängda ögon kunde man ibland ana en uppriktig sorg över detta vokala problem som på arbetstid orsakade så mycket förlorad prestige. Bland rörpularna gick han under tillmälet ”linda”.

Lindholm packade sig in i sin bil och åkte till arbetet. Idag skulle en berggrund få maka på sig och ge plats åt nya vattenledningsrör. Miljoner år av sten skulle nu bli påverkad av Lindholms fyrverkerier.

När han kom fram var Vicke redan igång och mekade med borrmaskinen.
-Tjenare, kapten, hälsade han kort.
Lindholm svarade och gick direkt till arbetet med att märka ut borrhålen. På minuten av utsatt arbetsstart drällde Eriksson och Bengan in i Erikssons gamla Volvo 242:a. Det såg ut att bli en fin dag.

Vid lunch hade man proppat berget fullt med sprängladdningar.
-Jamen va faan, lägg på mer gummi. Jävlar – vill ni blästra hela grannskapet? skrek Lindholm med sin mjuka röst.

…
1962
Bengt tog upp den vita och röda båten ur baljan – lade det våta träet i sin vänstra handflata. Han strök försiktigt på det olackerade skrovet med fingertopparna, lät naglarna raspa lätt mot fendrarna som var fastlimmade på sidorna. Ett för tjockt snöre låg i en korv på däcket, fastklistrat och arangerat fixerad härva för att som i en alldeles spontant slarvig och . Bengt höll upp båten mot horisonten och vickade lite på den, när han kisade såg det faktiskt ut som om den gick där ute i vågorna. Båten såg mer verklig ut. Men – den var en leksak. En hemmagjord imitation av någon båt hans pappa sett i någon båthamn. Båten var förresten inte ens en leksak, det gick inte att använda den till någonting. En jävla skitgrej. Vad tusan skulle han få något sådant i present för? Fasen också – han var ju nio år. Han sparkade ilsket till en brygg-stolpe, den omedelbara smärtan i foten och irritationen över båten fick honom att ramla omkull. Han rullade över och la sig på magen och blundade – nöp sig i vänstra armen för att avleda smärtan. När han låg ner blev lukten från havet tydligare, salt och tång – på ytan låg något grönt och slemmigt. Det var ju grundt här men ändå gick det knappt att se botten, diffusa formationer av tång och sten syntes och vad var det?  En hand? Näe … snäckor kanske och en gren som placerat sig som om en arm stack upp ur sanden. Han reste sig och kröp fram på bryggan och pressade in näsan mellan de tätt lagda plankorna och drog in havsdofterna. För mycket hav, det låg något ruttet i lukten när man drog in havsluften, eller var det ett  lik under bryggan som pyste fram den här äckliga lukten? Förra årets semesterfirare kanske, han skrattade till högt samtidigt som han hörde steg i strandgruset.