Kött
... Porten gnisslar, skriker svagt– vill inte öppnas. I gliporna mellan dörr och vägg sticker trådiga tovor fram, som om byggnaden är ett överfullt lager som håller på att explodera inifrån. Trycker man hårt med hela kroppen mot de breda plankorna ruckas den tillräckligt för att en vuxen person ska kunna komma in. Innanför möts man av makligt stötande och skavande ljud. Stora djur som rör sig i mot det stål och trä som håller dem.Kedjor rasslar i mörkret, ett av djuren ger ifrån sig ett bröl- en annan reser sig och svarar och så bildar de snabbt en massiv kör av kött. Rörelserna och ljuden river upp mer damm i luften som redan känns mätt av avskräde. Golvet är ojämt och jag snubblar till. Stapplande suger jag in ett stort andetag av den tunga luften samtidigt som jag famlar efter balansen - munnen blir full av insekter, kvalster och spindelväv. Jag smakar lite på det jag fått in i munnen, tuggar och rullar det med tungan mot gommen till en liten kullrig boll... Mina ögon vänjer sig vid mörkret när jag letar mig långsamt framåt längs djuren, längre in finns en mindre spilta kanske gjord för grisar. När jag lutar mig över den vitputsade väggen till spiltan ser jag att den inte är tom...
Sopor
Den ser ut som en bur av ståltråd med ett lock - man kan låsa locket. Går man nära den ser man att buren har ett innerhölje av glas och att ”tråden” är flätor utförda av fem tunna trådar.
Jag köpte en ny hållare för soppåsen.
- Är den av glas? utbrister bekanta.
- Nej, svarar jag, den är av kristall. Tysk kristall.
Se på sidorna, se för tusan på de handslipade ihoptryckta rådjuren, tänker jag tyst.
- Och ståltråden är inte av stål, det är silver. Jag brukar avrunda så.
Att de då oftast drar kort efter andan och tittar frågande på oss förstår jag. Inget annat i mitt hem har samma stil eller kvalitet. Men jag går aldrig djupare in på ämnet. Jag låter våra gäster slänga sitt i en särskild påse och talar inte mer om saken. Senare, när gästerna lämnat lägenheten, kan jag i lugn och ro sortera skräpet. Allt måste sorteras.
Nu låter detta kanske som om jag är, milt sagt, fixerad vid sopor. Så är inte fallet, men jag är noggrann. Jag vill känna att jag handlar, ja, att jag agerar etiskt riktigt.
Miljöförstörare. Nej, jag värnar om mig själv.
Det är min flickvän som vanligen har nyckeln till sopbehållaren. Hon bor inte med mig, men hon har nyckeln.
Men idag var det jag som hade den i kedjan runt halsen. Jag bar nyckeln tillsammans med ansvaret och det gjorde mig upprymd - idag kom nämligen sophämtarna.
Jag låste upp och tog ut soppåsen. Försäljaren av ”buren” sa att det var en barnsäker behållare – låset fanns för att hålla barnen undan från soporna. Om vi hade haft barn, då hade vi låst upp buren.
Jag knöt påsen ordentligt tre gånger. Överlämnade den till sophämtarna. Jag blundar och ger påsen med våra sopor till de som ska ta hand om dem.
Nej – inte den här gången. Min avsikt inledningsvis var att lämna påsen, men det blev inte gjort. Givetvis var det så, varför skulle jag inte lämna våra sopor? Det kom ingen bil på den bestämda tiden för att hämta mina sopor. Klockan åtta på morgonen – var tredje dag - det är då de ska komma och ta emot det som sparats ihop. Idag kom de inte.
Ja, det är klart att jag väntade. Jag stod på parkeringe i en timme. Väntade stilla då jag var säker på att de skulle komma. Varför skulle de inte komma?
Luften förändrade sig långsamt omkring mig under tiden jag väntade, från torrt ljummen till fuktigt påträngande. Plötsligt gled en mörkröd Ford Taurus in och stannade framför mig. Fönstren var våta av kondens. Förutom motorn var det alldeles tyst och det kändes som om vi, d v s bilen och jag, stod och vaktade på varandra. Jag vet faktiskt inte hur länge som vi stod så. Då öppnades den högra bakre dörren och en arm sträcktes ut.
- Ge mig påsen, viskade en tunn och skygg mansröst.
Jag lämnade min påse och bildörren drogs snabbt igen. Bilen smög ut från parkeringen.
- Älskling, har du gått ut med soporna? undrade min flickvän trött när jag kom in igen.
- Ja, det har jag, svarade jag
...